I djupet av Nordatlanten, flera hundra kilometer från Galiciens kust, finns en av de största soptipparna av Europas kärnavfallDetta arv, en direkt följd av gamla industriella och kärntekniska metoder i flera europeiska länder, hade förblivit relativt bortglömt fram till nyligen, då en fransk vetenskaplig expedition började belysa det nuvarande tillståndet för dessa rester och deras möjliga... miljöpåverkan på den marina miljön.
Nyheten om resultaten har skapat djup oro bland myndigheter, miljöorganisationer och medborgare, som kräver mer information och tydliga åtgärder för att övervaka och studera effekterna av detta avfall. Bilden av tusentals tunnor övergivna under havet belyser omfattningen av ett problem som fortfarande är utbrett och som nu studeras med mycket mer avancerade verktyg och teknik än under tidigare decennier.
Ett arv begravt till havs: ursprunget till utsläppen
Mellan slutet av 1990-talet och XNUMX-talet, mer än 200.000 XNUMX fat radioaktivt material kastades till botten av Atlantgraven, på djup som nådde 4.500 XNUMX meter. Länder som Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Frankrike, Tyskland och Italien De tillgrep praxisen att deponera sitt kärnavfall i internationellt vatten, ofta utan några egentliga övervakningsprotokoll.
Dessa utsläpp, som systematiskt utförts i årtionden, har förvandlat området till ett verkligt ubåtens kärnkyrkogårdDet mesta av detta avfall kommer från civila anläggningar, laboratorier och biprodukter från kärnenergianvändning, även om den exakta sammansättningen och tillståndet för trummornas innehåll fortfarande är ett mysterium för nuvarande vetenskap.
De första fynden från den franska expeditionen och vetenskapliga framsteg
I juni 2025, en expedition ledd av Franska nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS) utplacerade det oceanografiska fartyget Atalanta i området. För att möta denna utmaning har teamet UlyX undervattensrobot, utrustade med avancerade sonarsystem och kameror som kan arbeta på stora djup. På bara några veckor har teamet redan lokaliserat och kartlagt Mer än 2.000 120 trummor fördelade över XNUMX kvadratkilometer, även om detta område endast representerar en liten andel av det totala uppskattade nedsänkta avfallet.
Uppdraget, som involverar forskare från olika specialiteter, samlar in prover av vatten, marin lera och fauna, i jakt på bevis på radioaktivitet och möjliga effekter på ekosystemet Djupt vatten. Hittills har de ansvariga för studien inte upptäckt oroande nivåer av radioaktivitet på ytan, även om de varnar för att detaljerad laboratorieanalys och framtida dyk kommer att ge mer exakta data. I projektets andra fas planeras att närma sig tunnorna mer direkt och använda ny teknik för att ta specifika prover vid de mest kritiska punkterna.
Social påverkan, institutionellt tryck och politiska krav
Utredningens framsteg har återuppväckt oron hos både regionala och statliga myndigheter. Xunta de Galicia har begärt all tillgänglig information från centralregeringen, medan ledamöter av Europaparlamentet från olika partier har ställt frågor till Europeiska kommissionen om avfallets exakta natur och potentiella påverkan.
El Kärnsäkerhetsrådet Spanish har rapporterat att inga signifikanta ökningar av radioaktivitet har observerats vid Galiciens och Kantabriska kuster, och har betonat att Spanien gjorde inga utsläpp i området och har inte heller direkt ansvar för dem. Denna situation har dock inte minskat oron, och den regionala nivån insisterar på behovet av en större transparens och övervakning av resultaten av den vetenskapliga expeditionen.
Greenpeace och civilsamhällets roll
Miljöorganisationer som t.ex. Greenpeace De har fördömt risken för dessa utsläpp i årtionden och krävt att både Europeiska unionen som den spanska regeringen vidta konkreta åtgärder i detta avseende. Fartygets åtgärder Sirius År 1982, tillsammans med galiciska fartygs deltagande för att förhindra ytterligare utsläpp, markerades en vändpunkt i den allmänna medvetenheten och det internationella trycket mot denna typ av utsläpp. Denna mobilisering ledde till att den nederländska regeringen upphörde med utsläppen och lade grunden för internationella avtal som OSPAR-konventionen (1992) och Londonkonventionen (1993), som idag förbjuder radioaktiva utsläpp i havet.
Avfallet som redan deponerats ligger kvar på havsbotten, och bristen på samordnad forskning och bortforsling är oroande. Den senaste franska expeditionen har återigen belyst farorna med nedsänkt kärnavfall och behovet av internationellt samarbete för att möta denna utmaning.
Att detta kärnavfall fortfarande finns kvar i Atlanten utgör ett miljömässigt, politiskt och socialt problem. Den galiciska befolkningen och ett flertal europeiska institutioner uttrycker nu sin oro, vilket tvingar fram ett nytänkande kring hanteringen och övervakning av dessa gamla soptipparSamtidigt gör vetenskapen långsamt framsteg för att förstå de verkliga konsekvenser de har haft och fortsätter att ha på det marina ekosystemet.
